Batteriet
Vi verkar befinna oss i en ny tandperiod när det gäller lilla Fröken Lööf. Jag skulle nog utan att ljuga säga att det är de värsta perioderna jag vet. Det där batteriet som jag laddade upp så skönt på Ystad saltsjöbad laddades ur på en dag så nu går vi på reserverna. Frågan är då hur lång den här perioden kommer att vara just den här gången. Det kan hålla i sig i dagar eller till och med i någon vecka...
Tillståndet kännetecknas av städigt ihållande gnäll, frustration och Tuva vet aldrig riktigt vad det är hon vill göra för att lyckas må bra. Jag förstår att det är ett frukstansvärt jobbigt tillstånd för henne själv, den lilla stackaren. Så jag gör verkligen vad jag kan för att behålla tålamodet på en bra nivå, men det går sådär de stunder när jag själv inte är på topp. I sådana där lägen där jag själva är trött, hungrig och överhettad.
Om vi skulle säga att Tuva spelar på hela registret, från 0 till 100 på ingen tid och likadant åt andra hållet. Så tänker jag på de föräldrarna som lever med ett mer jämnt, lugnt och nöjdt barn. Som kanske håller sig mellan 0 och 50 och endast vid något enstaka tillfälle nått 100. Jag tänker att deras batteri aldrig riktigt laddas ur, utan det alltid är påfyllt, mer eller mindre. Undrar om de kan förstå oss, "0 till 100 föräldrar". Alltså på riktigt förstå känslan. För är det något jag lärt mig sedan jag själv blev förälder så är det att jag aldrig kan påstå mig förstå en situation som jag inte själv befunnit mig i. Möjligen att jag kan gissa hur jag hade hanterat situationen eller hur min känsla skulle varit, men aldrig att jag kan förstå fullt ut. (Jag har fått äta upp en hel del av mina tidigare yttranden det senaste året..)
Ett annat klassiskt kännetecken på "tandperioderna" är att Tuva har väldigt svårt att komma till ro på kvällarna och lyckas somna. Det blir betydligt bättre om hon får lite alvedon så troligtvis är det smärtan som spökar. Men den där alvedonen är en match som heter duga. Den där pillan man stoppar upp i rumpan är smått omöjligt, den fungerade bättre när hon var mindre men den har jag nog gett upp helt nu. Att ge flytande direkt i munnen orsakar fruktansvärda miner i typ 10 minuter plus att hon aldrig får i sig hela dosen och att blanda det i något ätbart lyckas hon ofta genomskåda. MEN igår så blandade jag det i lite smoothie och tog fram en sådan där medicinspruta (vilken hon älskar att leka med) och fyllde smoothien i. SUCCÈ!!! Hon kunde tänka sig ännu mer när allt var slut så jag tror att alvedon-kampen är slut. Såå skönt!!
En bild från ett av våra kvällsdopp.
