Sjukdom och fruktansvärd sorg
Tuva måste ha världen sämsta imunförsvar då hon lyckats dra på sig både öron- och ögoninflammation samtidigt som hennes förkylning satt sig på hennes luftrör och orsakar den här väsande andningen samt hostan.
Hon har nu äntligen fått penicilin och får bli hemma från dagis resten av veckan. Vi pusslar allt vad vi kan för att få ihop nästan två veckor VABB med viktiga möten och jobb. Det är tur att vi har så fantastiska människor omkring oss som kan hjälpa till när det krisar, speciellt mormor som är vår stjärna!
Mitt i vårt vardagskaos får vi igår fruktansvärda nyheter. På förmiddagen igår ringer min mamma för att berätta att min pappas bror, min farbror, har gått bort. Det finns inget smidigt sätt att få en sådan information levererad till sig, för hur det än sägs så blir det som ett hårt slag i ansiktet. Jag hamnar i chock, kan inte riktigt prata med mamma och lägger på luren. Säger att jag ringer tillbaka. Så fort vi lagt på luren tänker jag på hans familj, hans fru, hans barn, farfar som just förlorat en son och min pappa och övriga syskon som förlorat sin bror. Jag börjar stortjuta, det gör ont precis överallt.
Han fick för någon månad sedan en propp i ögat som han fantastiskt nog lyckades repa sig från, så utan att vi egentligen vet vad som hänt antar vi att det var en ny propp som tagit hans liv. Mamma och jag diskuterar olika scenarion om var det kan ha hänt, om han var hemma, på jobbet eller kanske på sjukhuset.
Pappa och farfar har åkt till hans familj och vi väntar ända fram till eftermiddagen innan vi får samtal från dem som är på väg hem. De han äntligen besked om vad som hänt honom men det är så långt ifrån våra spekulationer som det går att komma. Han har tagit sitt eget liv.
Det är helt obegripligt, sjukt, konstigt, galet, oväntat ja allt sådant. Sorgen som man känt under dagen fram till nu förändras konstigt nog och får en skugga av ilska. Jag tänker igen på hans familj och mitt hjärta går i tusen bitar. Mina kusiner, en på 24 år och en som fyller 20 år i slutet av månaden, de står nu utan sin pappa. En familj har gått sönder för alltid. Jag finner inga ord.
Om och om igen plågar jag mig själv med att spela upp händelsen i olika former i mitt huvud. Ser hemska bilder för att få hjärnan att förstå vad som hänt. För jag kan inte begripa det. Det går inte att förstå hur min glada, snälla och roliga farbror väljer den här vägen bort från livet och lämnar sin familj i olidlig sorg.
Min hjärna är full men samtidigt så tom.
På återseende.