Känslor
Om ni anar hur många inlägg som jag påbörjar men som aldrig avslutas. Jag blir allt som oftast avbruten av någon anledning och lyckas inte plocka upp tråden förrän dagen därpå eller ännu senare. Men då har jag hunnit tänka något nytt som jag vill dela med mig av och så känns det påbörjade inlägget inaktuellt...
Hela mitt känsloregister är smått upp och ner för tillfället. Det händer för mycket i världen just nu som berör.
Jag tänker på hela flyktingsituationen. Det finns de som ser alla flyktingar som kommer hit som terrorister och det finns de som ser dem som ensamma, utsatta människor på flykt från sina hem. Jag väljer att se dem som de sistnämnda. Jag tycker att det är självklart att vi ska ställa upp i denna kris och hjälpa utsatta människor på flykt från sina hem och sin trygghet. Däremot anser jag det vara en annan fråga om hurvida vi har möjlighet att ta emot alla dessa tusentals människor permanent när det gäller att förse de med bostäder och jobb med mera...
På min näthinna finns bilden av den lilla pojken som drunkat och flutit i land på en strand. Jag läste att det var en flicka som precis gått samma öde till mötes. Det värker i mitt hjärta. I vissa diskussioner kring dessa flyktingar ses de inte som enskilda människor med känslor, utan bara som en stor känslokall grupp med folk. Jag ser dessa grupper i tidningarna och tänker på individerna. När de fattar beslutet om att lämna sina hem, om att sätta sig i en trång båt ute på öppet hav med sina barn i famnarna. När de tvingas sova på golvet på en station någonstans med sina barn tätt tryckta in till sina kroppar, som fryser och som somnar för kvällen hungriga.
Jag lästet citatet någonstans: "Ingen mamma sätter sitt barn i en båt på havet om inte havet är tryggare än land", vilket för mig säger allt.
Den 17 september var det 2 år sedan Kristian Gidlund lämnade oss. Jag minns fortfarande exakt ögonblicket när jag läste att han hade somnat in. En jättetidigt kall morgon på Mölndals station i väntan på tåget mot skåne. Någonstans kunde jag inte släppa hoppet om att han kanske skulle vara ett av dessa mirakel. Han var så värd att vara det. De texter han skrev till sina ofödda barn satte sig djupt i mitt hjärta.
Förr läste jag bloggare så som Kristian och Sofie som båda drabbades av den fruktansvärda cancern. Idag klarar jag inte av att läsa sådant alls. Det var något som hände efter att jag blev mamma. På något konstigt vis känns det som att det kommer närmare mig själv om jag läser om det. Och smärtan jag känner för dem har blivit ännu tyngre. Jag tänker hela tiden på Tuva...
Och så läser jag Vimmelmammans blogg, dels om hennes skilsmässa och hur tufft hon tar att vara ifrån sin son. Jag hade inte överlevt att vara ifrån Tuva varannan vecka. Herregud, jag får andnöd bara av tanken. Efter en hel dag ifrån henne på jobbet önskar jag inget hellre än att min bil hade vingar. Så att jag kunde flyga över fälten och vara hos henne på 6 sekunder istället för 6 minuter.
I ett av hennes inlägg skriver hon om en 3 årig flickan från Afrika (känsliga läsare bör INTE följa länken). Jag höll på att natta Tuva när jag läste inlägget och har nog aldrig påverkats så hårt av något jag läst tidigare. Det var så smärtsamt att jag inte kunde hindra gråten, en sådan där fulgråt som förvrider hela ansiktet i smärta.
Dessa vidriga äckliga avskum till män borde torteras i vidriga smärtor tills livet sakta men säkert rinner ur dem.
Jag skulle inte dra mig en sekund för att delta i tortyren. Vad är det för fel i deras hjärnor? Vad får de att vilja ge sig på ett oskyldigt litet barn?
Det här har etsat sig fast, bilden av den lilla flickan dyker upp när man minst anar. På ett möte på jobbet, när jag leker med Tuva eller när jag och Danne ser en film i soffan. Det dyker upp med sådan kraft, jag mår uppriktigt illa och kroppen värker. Värst av allt är att hon inte är ensam och att det händer dagligen både i Sverige och i andra länder. Jävla svin!! Jag önskar att jag kunde ta barnen under mina vingar, krama dem, ge dem all min kärlek och skydda dem från allt ont världen består av i resten av deras liv.
Det känns så jävligt att vi sätter dessa barn till världen men inte kan garantera dem trygghet. De är så små och oskyldiga och så oerhört beroende av vuxna människor.
Jag följer serien om Caitlyn Jenner och sörger hur dömmande världen är. Hur kan det komma sig att människor fryser ut andra för att de är lite annorlunda?! Barn fryser ut barn så att de begår självmord. Vad beror det på?! Har de fått en dålig uppfostran eller är det något som inte alls har med föräldrarnas påverkan alls?!
Jag tittar på min älskade trygga lilla unge som jag älskar mer än livet självt. Tänk vilken tur hon hade att födas i detta trygga land, i just vår trygga lilla familj.
Jag tänker att jag valde att sätta henne till världen av egoistiska skäl, för att jag längtat efter henne väldigt länge. Frågan är om det är rätt att sätta något barn till denna värld så som den utvecklas, eller kommer utvecklingen plötsligt ta en oväntad vänding!? Några av er kanske anser mig vara hård.. Men vem ska se efter henne när vi inte längre finns här!? Just nu känns det som att världen består av mer ondska än godhet..
