På sjukan
Ja just nu sitter jag på sjukhuset med en hög gamlingar och väntar på röntgen av mitt ben.
Något är fel med mitt ben men läkarna vet inte vad. Ont som fan gör det invändigt i benet i alla fall. Mitt stora problem är att smärtan tilltar och blir som värst när jag står längre stunder. En aningen jobbigt är det då att jag stod på mässa hela dagen igår, ska stå hela dagen idag samt på lördag. I slutet av gårdagen var det olidligt och jag fick sitta ner sista 1,5 timmen. Tur i oturen var att vi hade en massa offerter att göra så jag satt inte sysslolös.
Läkarna vet som sagt inte vad felet är men det verkar som att slutsatsen är att det inte finns något att göra. Mest troligt är att det har med en nerv att göra.. Röntgen gör vi för att vara säkra på att allt är som det ska. Det känns tråkigt att inte få några ordentliga svar. Ska jag bara acceptera att jag inte kan stå upp längre än 2 timmar i sträck innan mitt ben kollapsar?! Och acceptera att det är så det kommer vara framåt i tiden.. Jag är inte mycket för att acceptera handikapp som hindrar en normal vardag. Suck!!
När jag besöker sjukhus är det med skräckblandad förtjusning. Jag tycker det är läskigt eftersom man besöker sjukhus av tråkiga anledningar men samtidigt tycker jag det är spännande. Jag kan se mig själv jobba på sjukhus med deras spännande vardag. Problemet är att jag nog inte skulle vara något vidare på all sorg, djupa sår med en massa blod med mera.
Lider med människorna som sitter runt mig. En man är här för lungröntgen, det kan bara betyda att de misstänker något dåligt i hans lunga.. Min första tanke är cancer. Han är här ensam, var finns hans familj? Har han någon familj? Jag hoppas att han får positiva besked.
En annan kvinna har problem med magen och ska svälja en äcklig sörja. Hon berättar för sjuksköterskan om sina senaste sjukhusbesök. De är många, magen verkar vara ur funktion. Usch! Min värsta skräck är att få ner slangar i halsen, svälja läbbiga drycker och undersökning efter undersökning.
Här sitter även två supersöta men jättegamla tanter, ensamma. Jag vet inte vad deras anledning är men jag tycker det är tråkigt att de ska behöva vara här ensamma utan någon anhörigs stöd.
Deras samtal med varandra är härligt att höra. Den ena önskar att här fanns fika art köpa då hon åkte från sin ostmacka hemma på frukostbordet och den andra vill bara hem.
Nu är det min tur.
