Utveckling och separationsångest
Jag läste häromdagen någon klok förälder som skev "Varje gång ni befinner er i tuffa perioder, tänk på att det är ett bevis på utveckling". Jag ska bara försöka att tänka på det just när vi befinner oss i dessa perioder.
Tuva har haft en väääldigt tuff period under typ 4 månaders tid. Jag har nästan gått på knäna. Tålamodet har varit fruktansvärt dåligt, både mitt och hennes. Världen har gått under typ 125 gånger varje kväll för lilla Tuva.. Charmigheten har legat på ca 5% och sura/ledsna/bittra/missnöjda Tuva har gjort sig hörd till 95%. I de jobbigaste stunderna har jag till och med ifrågasatt beslutet att skaffa barn.. Ja ni förstår att det inte varit lätt..
Men så plötsligt, för lite mer än en vecka sedan så var krisen som bortblåst.. Plötsligt hade min tjuriga lilla unge blivit den roliga, kloka, charmiga och coola tjej hon var innan men med desto fler färdigheter. På bara några dagar så har hon börjat prata massor, varje dag hör man flera ord som hon inte sagt innan. Sååå coolt det är att vara med på den här resan.
Kan man som förälder också ha separationsångest från sina barn precis som de har med oss? För nu när vi tagit oss ur den här krisen så är det jag som vill börja gråta när jag lämnar Tuva på dagis, för jag vill liksom inte släppa taget. Jag vill vara med henne hela dagen, inte lämna bort henne. Härliga älskade unge!!!
